Jag hade en gång en blogg.

Det känns som länge sedan men var i själva verket i ettan på gymnasiet. November tvåtusenåtta till juni tvåtusennio. Varje inlägg var en önskan om att bli sedd och tillfredsställa mitt omättliga uppmärksamhetsbehov. Jag ville få andra att tro att mitt liv var händelserikt och spännande. Åtminstone lite tragikomiskt då allt jag skrev hade undertoner av ironi. Jag ville ge sken av att jag i alla fall kunde handskas med vardagstristessen.

Jag skrev ibland om matematikprov och fysikformler. Ibland om roliga saker som Elin sa under våra timslånga telefonsamtal. Väldigt ofta om att det enda jag ville var att få dansa intryckt i kravallstaket längst fram på popkonserter. Eller om att pojken med de yviga hårlockarna och armrörelserna skulle hälsa när vi möttes i skolkorridorerna. (Fast det skrev jag aldrig om, men jag kan läsa det mellan raderna och fortfarande känna hur febrigt hjärtat var).

Denna blogg skapas i ett helt annat syfte. Jag måste helt enkelt uttrycka mig på olika estetiska sätt. Eller så viftar jag med armarna och hoppar upp och ner i brist på inspiration och kreativitet, det brukar fungera minst lika bra.

Jag tycker om att skriva. Vända och vrida på formuleringar. Se till att stavelserna i en text hakar i varandra som om det vore meningen. Återanvända ord och uttryck för att skapa något nytt, som att bygga med legobitar eller pussel. Jag tycker det är lite sorgligt med texter som aldrig blir lästa. Sådana som skrivs för byrålådan, som man brukar säga även om de kanske finns en mening med dem också. Jag hade i och för sig inte tänkt publicera några pretentiösa poem eller noveller här, men i alla fall.

De där tankarna och betraktelserna som inte lämnar mig utan att bli nedskrivna kommer hädanefter hamna här. Eller så kanske det blir väldigt mycket ord tagna ur luften utan vidare kvalitet. Eller inga ord alls, så kan det också bli.

(Tystnaden kan likväl vara nog så talande).