När bibliotekarien på stadsbiblioteket frågade om jag skriver på något för tillfället gav jag henne en lång förklaring till mitt komplicerade konstnärsskap. Om inspirationstorka, brist på tid och att vara i fullt upptagen med att titta på hösten. När det egentligen handlar om oförmåga och lathet, för tid har jag ganska gott om.

Men egentligen är det kanske såhär: Allt som hamnar på papper blir fel (eller så som jag inte vill ha det). I tankarna kan en formulering vara bra, på papper blir den konstlad och kantig. Jag vill att språket ska flyta på, stavelserna haka ihop med varandra som om det var förutbestämt. Det blir istället långa komplicerade meningar som inte går att läsa högt för lungorna rymmer inte tillräckligt med luft och man fastnar på ställen där rytmiken är ojämn. (För exempel se föregående mening).

Jag ber att få återkomma så fort jag får tillbaka förmågan att foga ihop ord till meningar.