Något av det vackraste jag vet är ljudet av en symfoniorkester.

Ett sorl av viskade röster, notpapper som vänds, stolar som skrapar mot kyrkogolvet. Oboen ger stämtonen A, ett genomträngande ljud som sprider sig och dövar sorlet. Förstaviolinistern tar upp stråkarna och stämmer, resten av stråksektionen tar efter. Musikerna letar efter varandra, lyssnar och spänner strängarna tills samma frekvens uppnås. Cellisterna tar efter, några oktaver ner men ändå samma sökande efter varandra. Stråkar som förs fram och tillbaka, fram och tillbaka. Flöjter, det metalliska knäppandet från klaffarna. Klarinettens vemodiga klang, blåser starkare och svagare tills tonen är den rätta. Slagverket som slår och skramlar lite.

Tonen ökar i intensitet, en smått öronbedövande enhet. Sakta tystnar instrument efter instrument ochtonen avtar igen.

Konserten inleds och sorlet från publiken tystar. Uppmärksamheten riktas åt ett och samma håll, framåt. Dirigenten slår med pinnen mot notstället, bläddrar lite i partituret. Han höjer händerna.

Och allt som hörs är tystnad och förväntan.