Vi åkte några hållplatser, hoppade av och tog en annan spårvagn. Gatunamnen och stadsdelarna var obekanta och känslan av att inte riktigt veta vart man är eller på väg är befriande. Ibland sprang vi sista metrarna och hann precis in genom vikdörrarna som på film, trots att det inte var rätt spårvagnslinje. Även om den inte tog oss ända fram så åtminstone en bit i rätt riktning. Ett vagt och konstant skramlande från kollektivtrafiken som ökar och avtar i intensitet när de vita och ljusblå vagnarna susar förbi framför fötterna. Vi åkte över Göta Älvsbron och i hamnen låg fartyg och båtar. Lyftkranarna tornade upp sig som fågelskelett i metall.