I juni sprang jag ut genom ett par dörrar. Skoldörrarna jag gått in genom varje morgon och ut genom varje eftermiddag i tre år. Ibland bärandes på bekymmer lika tunga som fysikböckerna. Ibland fjäderlätt och lycklig med musik i öronen och svensklektion på schemat. Röd om kinderna för kylan kunde bita väldigt hårt om morgnarna. Röd om kinderna för det var varmt med vinterkappa i slutet av mars. Rodnad på grund av pojken som skulle ut när jag skulle in. Dessa dörrar.

Jag sprang ut med studentmössan i ena handen och förhoppningen om en ljusnande framtid i den andra. Med motljus i ögonen och armarna i luften och skriksång fast halsen var hes. Nu. Främmande platser och gatunamn man inte kan uttala. Nattäventyr i storstäder. Vykortsvyer över gröna dalar. Allt det där som jag drömde om under tonåren.  Nu skulle livet börja, oavsett om jag var beredd eller inte.

Sedan kom hösten med osäkerheten. Insikten om att jag egentligen inte vågar, att jag i grund och botten är väldigt rädd för det okända. För hur ska man leva, när man är rädd för livet i sig självt? Var dag en nyvunnen frihet som jag önskar jag kunde unna mig, istället för att ångra allt det jag inte gör.

Veckorna är inte längre ett mentalt schema åtta till sex, måndag till fredag , två dagar ledighet och tryck på upprepa. Mina dagar är indelade i soltimmar och mörker. Det ända som påminner om tidens gång är himlens nyanser utanför mitt sovrumsfönster. Lite gråare för varje morgon. Jag ser varje nyans som ett varsel om en kommande istid.

(Jag berättade om vem jag var på högstadiet, vilken roll jag hade i hierarkin. Att jag var hon som alltid hade alla rätt. Han sa ”vilken kontrast, nu har du inte några svar på någonting”).

Ångesten över att inte veta något om framtiden. Att inte kunna vända sig till ett facit som i skolböckerna. Det kan få mig att gå sönder ibland.