Islossning
Under vintern tänker jag sällan på avsaknaden av ljud. Allt är fruset och lite tystare än vanligt. Porlande vattendrag stannar upp. Smattrande regn blir till snö och faller ljudlöst. Vintern är vit av tystnad. Sedan ett varsel. Flyttfåglar återvänder med outtröttliga sånger för att väcka allt till liv. Det blir så uppenbart att någonting saknats. Ljud, för allt som hörs är kyla. Allt som doftar är kallt. Solstrålar sticker i ögonen, bländande reflektioner från fjordvattnet. Vakna, vakna. Snart kanske det börjar bli vår. Kanske.
Hemmehjelp
Ett virkat lapptäcke på en vit gungstol. Rader av fotografier på barn och barnbarn. Omaka tefat under jordiga lerkrukor, växter som kippar efter både vatten och luft. Hembakta små smuliga kakor på en tallrik som alltid står framme. En halvfärdig strumpstickning ämnad för någon som fryser om fötterna.
Köksluckor färgade av nikotin. En tjock, ogenomtränglig doft av cigarettrök som genomtränger allt i lägenheten. Tre Marlbouro-paket på bordet samt en sprakande radio och en plastkorg med mediciner. Stråk likt dimma som stiger från cigaretten, han slår av askpelaren mot kanten på en kopp. Fimpar i ett förbrukat kaffefilter.
Om en syskonskara på tre
När min kära syster skriver om vår lillebror på sin blogg, kan jag inte annat än att sakna de små busfröna.
"Han påminner mig om då vi var små och hela dagarna var en enda lång lek. Då vår fantasi och kreativitet skapade världar som aldrig tidigare funnits. Då vi la äckliga pannkakor på grusvägen utanför. Då vi la oss under en filt för att spana på småfåglar som vi lockat fram med brödsmulor. Hela tiden hittar vi på nya roliga saker, att göra och att skratta åt. Bara så att du vet så älskar jag när du försöker stå emot ett gigantiskt leende, då det rycker i mungiporna och till sist ger du upp och utspricker världens största leende. Jag hade velat göra som du sa, välja pappersflygplan A till trean om bara kursen hade funnits. Nej Hankyboy, belgian blue kor gymmar inte, så vitt jag vet. Du är stark, din biff. Westcoast. Eastcoast."
Om en lördag och en söndag
Jag bor i ett land där det är 20-årsgräns på de allra flesta uteställena. I alla fall på de ställena dit man vill gå, där det är hippt och dansant att hänga. Jag bor i en stad där jag dessutom känner väldigt få personer.
Så det blir helt enkelt ingen bildserie från förfesten. (Vi skulle sitta ihophysta i ett litet kök med vitlackerade skåpluckor, kryddkrukor mot en bakgrund av mörkblått kakel.) Inga bilder från när vi ramlar, eller halkar, ned för gatorna och kramar lyktstolpar. (I den bästa av världar hade vi för ett ögonblick varit i Paris och vi hade snurrat omkring Metro-skyltar istället för gråa gatlyktor). Ingen dokumentation från ett hippt dansgolv. (Där vi känner alla, kan alla refränger och krampaktigt håller om halsen på våra ölflaskor medan vi dansar oss galna tills de tänder ljuset och personligen ber oss att gå hem.)
Nej, så var det inte den här helgen i alla fall. Därimot har jag köpt två tefat och hängt upp på väggen och suttit på ett café och pysslat ihop ett kuvert av en utriven sida ur ett atlas. Fattigmannsestetik. Människor omkring tittade nyfiket på medan jag klippte genom Kamerun, Niger och Libyen. Och så har jag gått på Aker Brygge tillsammans med alla turister som pratar främmande språk och fotograferar. Sådant som man gör.
Uppför Karl Johans gate
Ingenting annat än kylan påminner om att det är mitt i kallaste februari. Med solen i ryggen blir allting överexponerat, allt badar i ljus. Klezmertoner från ett dragspel och en saxofon. Folkströmmar i olika riktningar, trafikljus som slår om mellan grönt och rött. Lågt flygande fiskmåsar mitt på paradgatan, mellan husen på min högra sida skymtar Oslofjorden som reflekterar ljus. Sorl av människoröster, vart och ett på olika avstånd. En röst som urskiljs bland andra, den ökar och avtar i takt med mina steg mot trottoaren.
Allt är ljus, vitt och bländande. Jag slås plötsligt av hur vackert det faktiskt är. Och tanken på att jag faktiskt bor här är svår att förstå.
Om en yrkeskår
Bankmän ställer ner sina kaffekoppar på diskbänken trots att luckan till diskmaskinen är öppen.
Bankmän ringer konstant under fredagmorgnarna och frågar när våfflorna levereras.
Bankmän stirrar på siffror och diagram som om de kunde styra tillväxten med blicken.
Bankmän dricker helst sitt kaffe svart och lämnar kvar kakorna som ändå mest är för syns skull.
Bankmän använder goda herrparfymer som dröjer sig kvar i hissen likt visitkort.
(Trehundrafemtio bankmän, en vecka till.)
Att kyssas i svartvitt

Jag vet inte riktigt varför, men jag började samla på vykort med människor som kysser varandra i svartvitt.

Önskar att han fanns där bredvid mig, just nu. Eller att jag var med honom när han promenerade på Paris gator.

Eller så önskar jag att det var lite så här. Som i september.

Och så tänker jag att kyssar kan nog vara något av det finaste som finns.
Oslo
Snö
Vårt första Skypesamtal någonsin: Han gräddar scones, spelar cittra och förundras över fördröjningen i ljud och bild.
Och så faller snön utanför fönstret, täcker asfalten och betongen som jag tycker så illa om. Jag tog på mig både Pippitröjan och lusekoftan som mamma stickat. Gick ut och såg staden med nya ögon. Och med ens var allting vackert.
Runt fem när alla skulle hem från jobbet behövde jag inte bara trängas med hjorder av norrmän, utan också deras långfärdsskidor och stavar som de balanserade på axeln.
Ankomst
Intro tvåtusentolv
Frukost klockan halv tre.
Bergsklättring och en stad i mörker. Ljus från fönster och gatlyktor. Husen som ser ut som dockskåp, dålda bakom betongfasader. Älvsborgsbron och lyftkranarna i hamnen. Bortom allt finns havet, en mörk sammetsridå där ingen skiljelinje från himmelen finns. Ovanifrånperspektiv och kyliga vindar som drar genom håret, under vinterkappan.
Vegansoppa.
Någon får en galen idé om att köpa en soffa på Blocket. När det gäller logistik är planen att bära en tvåhundrafem centimeter lång soffa genom Göteborg. Så sitter fyra flickor i en vit soffa på Järntorget som hämtats hos ett arty konstnärspar på Tredje Långgatan. Sedan kan man försöka trycka in den i en spårvagn för att få se människors förvånade ansiktsuttryck när de inte kommer in genom dörrarna.
En främmande människa sänker guarden. Han skalar av den hårdaste av ytor, mjuknar mellan fingrarna som en bit lera man tålmodigt knådar. Och han berättar om ensamhet, om en misslyckad frimärkssamling och en strokedrabbad morfar. Allt formulerat tack vare en vit IKEA-soffa. (I hans röst hördes stenar falla, från hjärtat).
Om att spela tillsammans
Något av det vackraste jag vet är ljudet av en symfoniorkester.
Ett sorl av viskade röster, notpapper som vänds, stolar som skrapar mot kyrkogolvet. Oboen ger stämtonen A, ett genomträngande ljud som sprider sig och dövar sorlet. Förstaviolinistern tar upp stråkarna och stämmer, resten av stråksektionen tar efter. Musikerna letar efter varandra, lyssnar och spänner strängarna tills samma frekvens uppnås. Cellisterna tar efter, några oktaver ner men ändå samma sökande efter varandra. Stråkar som förs fram och tillbaka, fram och tillbaka. Flöjter, det metalliska knäppandet från klaffarna. Klarinettens vemodiga klang, blåser starkare och svagare tills tonen är den rätta. Slagverket som slår och skramlar lite.
Tonen ökar i intensitet, en smått öronbedövande enhet. Sakta tystnar instrument efter instrument ochtonen avtar igen.
Konserten inleds och sorlet från publiken tystar. Uppmärksamheten riktas åt ett och samma håll, framåt. Dirigenten slår med pinnen mot notstället, bläddrar lite i partituret. Han höjer händerna.
Och allt som hörs är tystnad och förväntan.
Vad man kan göra med en Muminbricka

Frukost för två.
Saffranskatter

I Gbg regn
Vi åkte några hållplatser, hoppade av och tog en annan spårvagn. Gatunamnen och stadsdelarna var obekanta och känslan av att inte riktigt veta vart man är eller på väg är befriande. Ibland sprang vi sista metrarna och hann precis in genom vikdörrarna som på film, trots att det inte var rätt spårvagnslinje. Även om den inte tog oss ända fram så åtminstone en bit i rätt riktning. Ett vagt och konstant skramlande från kollektivtrafiken som ökar och avtar i intensitet när de vita och ljusblå vagnarna susar förbi framför fötterna. Vi åkte över Göta Älvsbron och i hamnen låg fartyg och båtar. Lyftkranarna tornade upp sig som fågelskelett i metall.
Om kardemumma och julmusik
Då kändes det ganska fint att sätt på en skiva med She & Him och baka släta bullar med kardemumma i. Låter liten som en blomma, kardemumma. Och ingen i hela världen är sötare än Zooey Deschanel.

De fina juldukarna som mamma sytt är framme året om även om julbockar och äpplen kanske hör julen till.

Jag trodde aldrig jag skulle köpa en julskiva. Men när She & Him gör alternativjulmusik känns det ganska okej i alla fall.

Stormvarning och julskyltning
Och jag tycker om när det blåser. Jag tycker om de plösliga vindvirvlarna som drar upp vissna löv och kastar iväg dem långt bort. Jag tycker om att titta på människor som förtvivlat kämpar med sina paraplyn i regnrusket. Jag tycker om fladdrande halsdukar och mössor och hattar som blåser av. Jag har virvlat runt i stan i flera timmar. Advent och julskyltning. Och vi hör klockorna ringa, känner var hjärtas fröjd. Barn sprang omkring och bjöd på pepparkakor och i varje gatgörn stod musikklasser eller körer och sjöng. Marknadsstånd som erbjöd glögg och halmbockar och julkransar och alla möjliga mystiska hantverk. Have yourself a merry little christmas. I affärerna står människor och pratar i telefon, de frågar vet du vilken färg det är på ljusen i mammas vitrinskåp medan de vänder och vrider på en ljusstake. Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem. Överrallt hör överraskade hälsningsfraser. Skiner på barnet i stallets vrå. Men oj det var länge sedan och jaha så var det dags igen att handla julklappar. Glans över vita skogar. Denna eviga fråga om man vill ha sakerna inslagna. It's christmas evning. Alla dessa idrottsföreningas som säljer Bingolotter och grillad korv. Jag står inne på en dyr presentaffär och letar bland exklusiva teförpackningar men konstaterar att alla sorter verkar äckliga trots förföriska namn på förpackningarna. Rosépeppar, hibiskus och kardemumma.
Och jag stormar omkring och funderar på vad man köper till någon man tycker riktigt mycket om.
Torsdagen den 24 november
Ica Maxi plockade fram alla adventsstjärnor och prydnadstomtar innan de slutat sälja Halloweenpumpor. På TV avlöser reklamfilmerna varandra där företag önskar en God Jul och en sådan får man endast om man åker deras färja eller målar huset med deras oljebaserade färg. Detta var detta den första riktiga känslan av att det snart är jul. Pepparkaksbak.

Inget riktigt pepparkaksbak utan att man bränner minst en plåt. Och det gjorde vi.

Konstigaste formarna jag någonsin sett, pepparkaksgrisar brukar annas se exakt likadana ut. Det kanske är linderödsgrisar som inte är industriellt uppfödda och blir till julskinka. De kanske får böka i jorden och se ut precis hur de vill.

Jag gör nog de fulaste pepparkakorna i världen. Men denna är lite roligare att äta upp än ett hjärta, så det är så.

Sedan blev jag serverad världens godaste linssoppa med brödkrutonger. Johannes tog fram kameran och sa att han skulle starta en matblogg. Vilket han kanske borde för jag har gjort många linssoppor och aldrig smakat en som denna.

Vi åkte till havet som såg ut precis så här. Gråskala och väldigt ensligt jämfört med soliga dagar i juli.

Vi spelade Alfapet och han ville lägga ordet solisism men visste inte hur det stavades. Så när han slog i ordboken smög jag fram ett P med tre poäng så det blev rätt. Solipsism.
Dragspel
Idag när jag kom till mötesplatsen satt Lars, antagligen snart 90 år, och väntade på mig i caféet. Med hjälp av rullatorn hade han fått med sig dragspelet. Ett Hagström med svartvita blänkande knappar på båda sidor om bälgen. "Ska vi spela nu?" frågade han. Jag plockade upp mina blockflöjter och bläddrade i Våra svenska visor. Sedan spelade vi Vårvindar friska, Sjösala vals och många andra visor. Han tog ackorden på gehör, lade till intro och små stämmor. Både jag och Lars kommer leva på denna lilla spelstund länge, för att spela tillsammans kan vara något av det roligaste som finns. På måndag kanske vi ska spela schack också.
(I Kristianstads kommun finns mötesplatser för äldre. Dit är alla välkommna, oavsett om man bor på ett äldreboende eller hemma hos sig själv. Syftet är att äldre ska komma ut och se något annat, men kanske framför allt att ingen ska behöva sitta ensam hela dagarna. På mötesplatserna finns möjlighet att deltaga i någon av aktiviteterna som annordnas eller fika och prata av sig med de andra besökarna.)