Ett virkat lapptäcke på en vit gungstol. Rader av fotografier på barn och barnbarn. Omaka tefat under jordiga lerkrukor, växter som kippar efter både vatten och luft. Hembakta små smuliga kakor på en tallrik som alltid står framme. En halvfärdig strumpstickning ämnad för någon som fryser om fötterna.

Köksluckor färgade av nikotin. En tjock, ogenomtränglig doft av cigarettrök som genomtränger allt i lägenheten. Tre Marlbouro-paket på bordet samt en sprakande radio och en plastkorg med mediciner. Stråk likt dimma som stiger från cigaretten, han slår av askpelaren mot kanten på en kopp. Fimpar i ett förbrukat kaffefilter. 

Jag bor i ett land där det är 20-årsgräns på de allra flesta uteställena. I alla fall på de ställena dit man vill gå, där det är hippt och dansant att hänga. Jag bor i en stad där jag dessutom känner väldigt få personer.

Så det blir helt enkelt ingen bildserie från förfesten. (Vi skulle sitta ihophysta i ett litet kök med vitlackerade skåpluckor, kryddkrukor mot en bakgrund av mörkblått kakel.) Inga bilder från när vi ramlar, eller halkar, ned för gatorna och kramar lyktstolpar. (I den bästa av världar hade vi för ett ögonblick varit i Paris och vi hade snurrat omkring Metro-skyltar istället för gråa gatlyktor). Ingen dokumentation från ett hippt dansgolv. (Där vi känner alla, kan alla refränger och krampaktigt håller om halsen på våra ölflaskor medan vi dansar oss galna tills de tänder ljuset och personligen ber oss att gå hem.)

Nej, så var det inte den här helgen i alla fall. Därimot har jag köpt två tefat och hängt upp på väggen och suttit på ett café och pysslat ihop ett kuvert av en utriven sida ur ett atlas. Fattigmannsestetik. Människor omkring tittade nyfiket på medan jag klippte genom Kamerun, Niger och Libyen. Och så har jag gått på Aker Brygge tillsammans med alla turister som pratar främmande språk och fotograferar. Sådant som man gör.

Ingenting annat än kylan påminner om att det är mitt i kallaste februari. Med solen i ryggen blir allting överexponerat, allt badar i ljus. Klezmertoner från ett dragspel och en saxofon. Folkströmmar i olika riktningar, trafikljus som slår om mellan grönt och rött. Lågt flygande fiskmåsar mitt på paradgatan, mellan husen på min högra sida skymtar Oslofjorden som reflekterar ljus. Sorl av människoröster, vart och ett på olika avstånd. En röst som urskiljs bland andra, den ökar och avtar i takt med mina steg mot trottoaren.

Allt är ljus, vitt och bländande. Jag slås plötsligt av hur vackert det faktiskt är. Och tanken på att jag faktiskt bor här är svår att förstå.

Vårt första Skypesamtal någonsin: Han gräddar scones, spelar cittra och förundras över fördröjningen i ljud och bild.

Och så faller snön utanför fönstret, täcker asfalten och betongen som jag tycker så illa om. Jag tog på mig både Pippitröjan och lusekoftan som mamma stickat. Gick ut och såg staden med nya ögon. Och med ens var allting vackert. 

Runt fem när alla skulle hem från jobbet behövde jag inte bara trängas med hjorder av norrmän, utan också deras långfärdsskidor och stavar som de balanserade på axeln.

Något av det vackraste jag vet är ljudet av en symfoniorkester.

Ett sorl av viskade röster, notpapper som vänds, stolar som skrapar mot kyrkogolvet. Oboen ger stämtonen A, ett genomträngande ljud som sprider sig och dövar sorlet. Förstaviolinistern tar upp stråkarna och stämmer, resten av stråksektionen tar efter. Musikerna letar efter varandra, lyssnar och spänner strängarna tills samma frekvens uppnås. Cellisterna tar efter, några oktaver ner men ändå samma sökande efter varandra. Stråkar som förs fram och tillbaka, fram och tillbaka. Flöjter, det metalliska knäppandet från klaffarna. Klarinettens vemodiga klang, blåser starkare och svagare tills tonen är den rätta. Slagverket som slår och skramlar lite.

Tonen ökar i intensitet, en smått öronbedövande enhet. Sakta tystnar instrument efter instrument ochtonen avtar igen.

Konserten inleds och sorlet från publiken tystar. Uppmärksamheten riktas åt ett och samma håll, framåt. Dirigenten slår med pinnen mot notstället, bläddrar lite i partituret. Han höjer händerna.

Och allt som hörs är tystnad och förväntan. 

Vi åkte några hållplatser, hoppade av och tog en annan spårvagn. Gatunamnen och stadsdelarna var obekanta och känslan av att inte riktigt veta vart man är eller på väg är befriande. Ibland sprang vi sista metrarna och hann precis in genom vikdörrarna som på film, trots att det inte var rätt spårvagnslinje. Även om den inte tog oss ända fram så åtminstone en bit i rätt riktning. Ett vagt och konstant skramlande från kollektivtrafiken som ökar och avtar i intensitet när de vita och ljusblå vagnarna susar förbi framför fötterna. Vi åkte över Göta Älvsbron och i hamnen låg fartyg och båtar. Lyftkranarna tornade upp sig som fågelskelett i metall.

Idag när jag kom till mötesplatsen satt Lars, antagligen snart 90 år, och väntade på mig i caféet. Med hjälp av rullatorn hade han fått med sig dragspelet. Ett Hagström med svartvita blänkande knappar på båda sidor om bälgen. "Ska vi spela nu?" frågade han. Jag plockade upp mina blockflöjter och bläddrade i Våra svenska visor. Sedan spelade vi Vårvindar friska, Sjösala vals och många andra visor. Han tog ackorden på gehör, lade till intro och små stämmor. Både jag och Lars kommer leva på denna lilla spelstund länge, för att spela tillsammans kan vara något av det roligaste som finns. På måndag kanske vi ska spela schack också.

(I Kristianstads kommun finns mötesplatser för äldre. Dit är alla välkommna, oavsett om man bor på ett äldreboende eller hemma hos sig själv. Syftet är att äldre ska komma ut och se något annat, men kanske framför allt att ingen ska behöva sitta ensam hela dagarna. På mötesplatserna finns möjlighet att deltaga i någon av aktiviteterna som annordnas eller fika och prata av sig med de andra besökarna.)